måndag 27 juni 2016

Jag flyttar

Hejsan! Jag har ju precis kommit igång med bloggen igen och så snurrar jag till det med en flytt. Jag kände för att starta om på en ny plattform. Från och med nu finns jag på http://www.devote.se/lisanordahl ! Bokbloggen ligger dock kvar på http://boklisa.blogspot.se/ såklart. :)

Hoppas att ni klickar er vidare till http://www.devote.se/lisanordahl , så ses vi där!

lördag 25 juni 2016

Underbara sommardag

Idag har varit en helt underbar sommardag, en sådan man längtar efter en gråkall tisdag i december. Solen har värmt oss från en blå himmel och vi har spenderat dagen på Brännholmen, en liten, liten ö i närheten. Vi tog båten ut dit på förmiddagen, premiärturen för i år dessutom. Sen spenderade vi fem timmar med att dricka kaffe och läsa böcker på bryggan. Emellanåt tog vi ett dopp för att svalka av oss.


Två krassa mobilbilder från idag.

tisdag 21 juni 2016

Första tecknet på liv


I förra inlägget nämnde jag att jag sått örter och därmed känt mig väldigt husmoderlig. Nu har det börjat sticka upp lite grönt ur jorden. Basilikan kom över en natt och jag tror timjan samt mynta snart visar sig också. Örter är enligt mig det perfekta husmoderliga pysslet (för oss som egentligen inte är så husmoderliga):


  • De är enkla att odla; peta ner jord och några frön i valfri burk/kruka, vattna och ställ soligt. Jag har mina ståendes i sovrumsfönstret. 
  • Det ger resultat direkt. Det har bara gått några dagar sen jag öster ner fröer och jord i konservburkar och jag kan redan se små söta blad sticka upp.

Tips: vill man att det ska vara riktigt enkelt köper man ett odlingsset från IKEA. Himla praktiskt, det enda man behöver tillsätta är vatten. Kan tänka mig att det är perfekt om man bor i lägenhet t.ex. Dessutom blir man ändå löjligt stolt när man kan använda "egenodlade" örter.

onsdag 15 juni 2016

sommarlov, rabarber och böcker att bearbeta

Hej.
Tänkte bara kika in här och säga "jag lever" ungefär. Jag har tagit mig igenom första året på gymnasiet och har nu sommarlov. Tio veckor utan både skola och jobb. Känns konstigt att vakna på morgonen och inse att jag kan göra vad som faller mig in. Inga måsten, inga krav.



Idag damp det ner en bok i brevlådan. Ett recensionsexemplar som jag tackade ja till för längesen. Hade glömt bort det, men blev överlycklig. Fick en flashback till perioden då jag bokbloggade som mest. Det var riktigt, riktigt roligt. Underbart att läsa så mycket. Jag läser inte alls lika mycket numera. Tror det är för att jag pluggar mer nu och läser så mycket skolböcker. När jag är ledig vill jag vila från text och pärmar.



Boken som damp ner i brevlådan var "För alltid" av Anna Todd, fjärde delen i en serie. Kärleksdrama i stil med dokusåpor på tv. Alldeles perfekt ströläsning när jag ligger i solstolen. Jag började läsa den direkt, kunde inte hålla mig. Tidigare läste jag ut "I kroppen min" av Kristian Gidlund. Den tar nog ett tag att bearbeta, så det känns skönt att läsa något mer lättsmält nu.



Annars är lovet lugnt. Häromdagen bakade jag en rabarberkaka och passade på att frysa in lite rabarber också. Har en idé om att jag ska koka marmelad och sylt. Jag har även sått lite örter så känner mig väldigt husmoderlig för tillfället.

Vi får se när jag kikar in här igen. Saknar bloggen lite. Avslutar med ett klokt citat av Kristian Gidlund, från hans mycket fina bok.




Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden. 



torsdag 10 mars 2016

Anteckningar från en fjällstuga

För tjugo minuter sen:
Pappa sover på soffan, efter att ha åkt sin första tur på längdskidor på cirka tjugo år. Jag har lite ensamtid och försöker beta av plugg medan resten av familjen är ute. Det är underbart vårväder och de leker med Junie i snön. En lika underbar dag hade vi i slalombacken igår. Jag tror inte att jag någonsin varit med om lika perfekt slalomväder. Dessutom var backen nästintill tom på folk och jag kunde glida ner. Älskar att "mysåka" i slalombacken. Stanna upp på ett krön och blicka ut över byn nedanför och fjälltopparna. Gårdagen bjöd på flera sådana tillfällen. Ord kan inte beskriva hur underbart det var.


Nu:
Vi har samlats kring soffbordet för att dricka kaffe och äta upp rester av en kladdkaka. Mamma försöker förstå sig på appen Snapchat. Hanna har lätt panik över att vi låter dagen rinna bort. Fast jag tycker att vi utnyttjat den ganska bra. Att göra ingenting kan vara alldeles tillräckligt. Om några timmar ska vi leta oss tillbaka till slalombacken, som har kvällsöppet. Sen blir det tacomys och tidig kväll i säng.

söndag 31 januari 2016

Tålamod, tålamod, tålamod

Jag sitter med händerna i knäet, skruvar på mig. Det är nästan så att jag lutar mig bort från tangenterna. Min pianolärare pratar på om vädret och jag ä noga med att låta händerna ligga kvar där de är. Plötsligt inser jag vad jag gör. Jag undviker pianot. Man kan tro att jag blivit rädd för att spela. Faktum är att jag knappt rör pianot hemma heller. Om jag ändå slår mig ner på pianopallen blir det endast ett försiktigt plinkande på tangenterna.

Jag blir irriterad på mig själv. Såhär kan jag inte bete mig, vad är då poängen med att ta pianolektioner? Om jag börjar se pianot som något skrämmande enbart för att det är nytt och därmed ovant, svårt, jobbigt så kommer jag aldrig lära mig att spela. Jag tror inte att jag någon gång tagit i när jag övat, verkligen smällt ner tangenterna så det verkligen hörts och klingat ut i huset. Jag är rädd för att spela dåligt, att glömma bort pedalen, att inte nå med fingrarna i alla ackord. Även om jag sitter ensam hemma är jag lika nervös som på pianolektionen.

Varför är jag så feg när jag ska lära mig något nytt? I boken eat, pray, love ska Liz Gilbert lära sig prata italienska och blir frustrerad när hon inte kan, varpå hennes vän säger något i stil med "Liz, du måste vara ödmjuk mot dig själv när du lär dig någonting nytt". Jag inser nu hur rätt tänkt det är. Det är omöjligt att kunna något första gången man prövar det. Oftast är man inte särskilt bra andra gången heller. Det tar tid och omsorg. Jag har börjat tänka att jag ska se pianot som en vän. Någon jag verkligen vill lära känna. Det kommer ta tid, det vet jag. Det måste få ta tid. Jag måste ha tålamod att ge mig själv den tiden.


söndag 24 januari 2016

En oinbjuden gäst som vägrar att gå

Så var den här igen. Söndagsångesten. Den smyger upp på en. Jag tänker ofta att jag inte är en person med söndagsångest. Trivs man med sin tillvaro finns det inget att få ångest över, ungefär. Och det gör jag ju. Trivs med min tillvaro. Så egentligen vet jag inte om det är Den Stora Söndagsångesten jag får. Det är snarare så att jag bara börjar ifrågasätta alla mina livsval någonsin. (För det är ingen big deal, menar jag.) Ett stort "varför" hänger i luften. Varför gör jag allt jag gör? Det låter väldigt dramatiskt, men det som händer är mest att jag tappar lust och ork. Allt känns mycket jobbigare än vad det är. Laga middag? Ett heldagsprojekt. Att både öva fiol och plugga franska är otänkbart. Möjligtvis kan jag göra ett av alternativen. Jag vet inte vart den här orkeslösheten kommer ifrån. Det är inte "äsch, läxor är tråkigt", utan det är att jag verkligen inte klarar av det. Just den här helgen har dessutom huvudvärken spänt i bakhuvudet, vilket säkert bidragit. Ingenting har hjälpt; inte sömn, vatten, te, Ipren eller frisk luft.

Problemet med Orkeslösheten är att även fast den kommer och stör så måste saker fortfarande bli gjorda. Idag behövde jag till exempel göra en telefonintervju inför ett personporträtt. Likaså skulle inte franskprovet till veckan skjutas framåt enbart pga mig. Intervjun tog tur nog bara tjugo minuter och ungefär lika lång tid la jag ner på franskan, sen var jag helt slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Jag är ju fullt tillfreds med hur jag har det. Jag älskar att gå i skolan och jag älskar att skriva åt lokaltidningen.

Nu har jag iallafall kikat på söta bilder av Junie, så förhoppningsvis kommer jag sova snart. Det har jag åtminstone inga problem med att göra.